fogdrunksea

Jag trodde jag visste vad jag höll på med. Det verkar vara så enkelt för alla andra. Smärtfritt. Spännande. Simpelt. För mig är det inget av dem tre sakerna. Jag gav bort mitt hjärta en gång till en pojke. I 2 år fick jag kalla den pojken för min innan han lämnade mig på grund av den jag är. Jag dög inte längre. Jag var inte vacker nog. Jag var inte glad nog. Jag var inte tillräckligt mycket nog. Så han lämnade mig. Och där stod jag, med ett manglat, blödande hjärta och ett självförtroende som blivit påkörd av en ångvalt. Det är snart tre år sen. Sedan dess har jag bara gett bort bitar av mitt hjärta men alltid fått tillbaka dem i ännu mindre bitar. Till slut stängde jag av mitt hjärta helt. Jag la mitt fokus på andra saker. Försökte tvinga och skrämma bort människor som försökte komma för nära därför att det var enklast så. Att lämna någon innan dem lämnade mig. Så jag skulle slippa försöka klistra ihop delar av mig själv igen. Men hur lätt är det när en kommentar, sagt för tre år sedan från en person jag älskade mest på hela jorden, om att jag, som person, inte duger fortfarande ekar runt i hjärnan? Hur hanterar man något sådant? När människor runt omkring mig säger att jag duger visst, att jag är vacker, att jag är en så himla himla fin tjej. Hur ska jag kunna veta om dem talar sanning? Hur vet jag att dem inte tycker precis likadant? 

 

Och sen såg jag honom. Någonstans där mellan allt klister och tejp och bitar av metall och skruvar som jag har försökt hålla ihop mig själv med kände jag något igen. Och nu har jag sagt det till honom - att jag är intresserad av att lära känna honom därför att jag tror att jag börjar tycka om honom. Och vet ni vad? Han sa ingenting. Han sa ingenting och rösten i mitt huvud sa allt. 

 

"Varför skulle han vilja ha dig? Det finns så många andra bättre. Du är ju ingenting. Du är ju inte fin. Du duger ju inte. Du är ju inte OK." 

 

Det är precis av den här anledningen jag inte öppnar mig längre. Så nu är jag stängd.